Det är det här med livet..

Nu är det exakt tre veckor kvar. Sen är sista tentan skriven, sista projektet presenterat och sista sommarlovet har gått av stapeln.

I sommar ska jag inte plugga ett dugg, ska helt och hållet ignorera de spännande sommarkurserna jag blivit antagen till. Jag behööver inte läsa mer! I sommar ska jag bara jobba och dingla med benen. 25 lediga dagar att disponera. Det kan ju tyckas vara en angenäm sysselsättning, men faktum är att det har hunnit bli något av ett stressmoment. Det ska tryckas in en Bodenvecka, en Italienvecka, Turkietvecka, Kalmarvisit. Sedan hade jag någon sorts föreställning om att jag även ska ha tid att pyssla hemma och läsa böcker på gräsmattan. Dagens i-landsproblem.

Nu (äntligen) har jag lyckats säga upp mig från ett av jobben, det var mina små barn som fick ryka. Inte längre barnflicka! Lite vemodigt, har ju jobbat med de barnen i 2,5 år. Vemodet till trots känns det otroligt befriande. Två lediga eftermiddagar! Står och väger mellan två kvällskurser att fylla den lediga tiden med - franska eller retorik. Kanske båda!

Nu ska jag ta en påtår på kaffet och ta tag i lite plugg innan det är dags att jobba.


Tjing

Kriget är över. Det blev en blodig historia, men nu är det över. Bra blev det ju inte, men det ska jag plågas för på tisdag. För idag ska vara en glad dag, idag kommer Annika! Idag ska bara mysiga saker hända, förutom de studier som jag desperat försökt att ignorera. De låter sig dessvärre inte ignoreras, de högljudda fanskapen. Man skulle kunna tro att de är ett gäng italienare så som de gestikulerar och pratar jättehögt, jättefort. Sluta bråka med mig! Jag är norrlänning! Jag klarar inte av svallande känslor, skrik och bråk. Tyst nu!

Är det ett dåligt tecken om man börjar prata med materialla ting helt nykter?






Vad ska du bli när du blir stor?

Jag vill bli ingenjör när jag blir stor, det är ett roligt arbete och lätt. Därför finns det så många ingenjörer idag, och varje dag blir det fler.  Ingenjörer behöver inte gå så mycket i skola. De måste lära sig programmeringsspråk så att det kan tala med datorer. Jag gissar att de måste kunna läsa också så att de vet vad det är fråga om när allt trasslar till sig.

Ingenjörer måste vara modiga så att de inte blir rädda, när allt trasslar till sig mer än möjligt, eller när de måste tala främmande språk på utländska så att de vet vad de ska göra.

Jag gillar också lönen som de får. De får mer pengar än de hinner använda. Det beror på att alla vet att ingenjörerna har ett svårt arbete utom ingenjörerna som vet hur lätt det är. Det finns inte så mycket som jag inte tycker om, utom att kvinnorna tycker om ingenjörerna och vill gifta sig med dom, så man måste köra bort dom, så dom inte stör.

Jag hoppas att jag inte blir allergisk mot kontorsdamm så att jag inte kan bli ingenjör. Jag blir sjuk av vår hund. Om jag blir allergisk mot kontorsdamm kan jag inte bli ingenjör och då måste jag arbeta.

.. kan stjälpa de mest ambitiösa pluggintentioner. Gammalt djungelordspråk.



Jag är så himla glad! Tre (3!!) veckors semester i sommar! Åååh, jag ska göra så mycket! Italien och Kalmar och Boden och vara hemma massor och sola och bada. Glad, glad, glad, jämt, jämt, jämt.

Nu ska jag skriva rappoort. Av ett träd kan man göra tre kilo papper. Och vad kostar ett träd?


Puss!

Ojdå, nu var det ett tag sen jag lyckades knåpa ihop något här. Då kan man ju tycka att jag borde komma med någon sorts rapport om allt som hänt de senaste månaderna. Men det har liksom inte hänt så mycket och det är faktiskt en himla bra sak.

Insåg igår att det blivit sommar igen. Insåg igår att sommarlovet är fyra veckor bort. Insåg igår att fyra veckor är en förvillande kort tid, i prestation räknat är det då fasen så mycket längre. I prestation räknat är det sommarlov till jul ungefär. Nåväl, denna insikt, panik och hysteri brukar infinna sig i maj - det är inget jättenytt fenomen. Så nu ska jag traggla mig igenom lite rapporter och tentor, sen är det sommarlov.

Nu ska jag häva i mig det sista kaffe, knalla bort till Täby centrum, hämta lite böcker på den eminenta Posten, knalla hem, läsa i solen, plugga effektivt och målinriktat, jobba, spinning, hem.



På Nyhetsmorgon är de fåniga.

I’m sure that I will always be
A lonely number like root three

 

The three is all that’s good and right,
Why must my three keep out of sight
Beneath the vicious square root sign,
I wish instead I were a nine

 

For nine could thwart this evil trick,
with just some quick arithmetic

 

I know I’ll never see the sun, as 1.7321
Such is my reality, a sad irrationality

 

When hark! What is this I see,
Another square root of a three

 

As quietly co-waltzing by,
Together now we multiply
To form a number we prefer,
Rejoicing as an integer

 

We break free from our mortal bonds
With the wave of magic wands

 

Our square root signs become unglued
Your love for me has been renewed

 

 

 

Man har tamejtusan aldrig den siffra man behöver! Precis som i levande livet. Tänk om man kunde nöja sig med alla fyror och ettor och sexor och nior istället för att sukta efter tvåorna och åttorna. Men då är det ju inte ALLS roligt och helt utan poäng. Ibland vet jag inte om mitt filosofiska djup är som en djuphavsgrav eller som en barnpool.

Allt jag tar i går sönder. Min nya fina tv har fått fnatt - den stänger av sig själv hela tiden. Vansinnigt irriterande. Såklart jag borde reklamera den snarast.. Men jag drar mig faktiskt för tv-lösheten. Vad ska jag då ta mig till? Plugga? No way. Dessutom har mitt internet gått kaputt. Det var faktiskt inte mitt fel, strömsladden till routern är avgnagen och det är nog inte jag som gjort det. Misstänkt är en fyrfota. Allt är paj paj paj.

Nåväl. Jag har tillbringat nästan hela dagen hemma hos fröken Caroline. Eller snarare på fröken Carolines balkong.  Mycket trevligt, mycket lite plugg. Nu är jag hemkommen och borde faktiskt få lite gjort. Har varit hemma i ungefär en timme och har bakat muffins och scones, städat, diskat, kollat på tv och snart bloggat. Mycket produktivt! Det märks att det är tentatider här på vår lilla gård - det surrar av dammsugare hela dagarna, fönstrena står öppna och vårstädningen är i full gång!

På tal om Alvdeon så invigde jag gräsmattan i går! En liten blygsam solbränna med en förtjusande skär underton resulterade dagen i, lyckat. Senare på kvällen satt jag (i min illröda glans) med lite vänner i Kungsträdgården. En liten öl och massor med prat, sedan en ovanligt tidig hemgång. Men sommaren! Det ligger i luften.

Ja, detta inlägg blev något hattigt. Men när tentan står för dörren är det svårt att behålla en rak, fokuserad tanke i mer än några sekunder.  Efter 7 juni, då börjar jag på romanen!

Frustrerad och irriterad irriterad irriterad.

Fan jävla allt.

Jag är sämst på det där med att hålla distans. Vissa människor tar jag till mig i alldeles för hög grad, medan sådana som jag verkligen borde o-distansera mig till förblir distanserade. Jag är helt omdömeslös. Visserligen är de där som jag släpper nära sådana som egentligen inte är så intresserade av att vara där, så då slipper jag ju i alla fall. Listigt Charlotte. Varför är andra så himla duktiga på relationer? Varför är jag sämst? Jag borde träffa en relationscoach.

Kandidatuppsatsen.
Jag vill pussa på Tomas, inte skriva c(hit)-uppsats. Jag den hatar. Jag den hatar ur hjärtat mitt djupet. Men nu ska den skrivas! Eller så går jag och lägger mig istället. Ja, så gör jag.

Natti natt

Så säger man om man är förälder ;"Vad är det för dumheter?!?"
Jag skulle behöva någon form av auktoritär människa här, jag behöver få skäll.

Jag har saker att göra. JÄTTEmycket saker att göra.  De allra flesta borde göras också. Helst förra veckan. Vad gör jag? Kollar på simpsons, dricker kaffe med grannen, drullar omkring, äter bilar (som för övrigt är till mina muffins som jag ska baka till morgondagens studiesession), kikar på personlighetsanalysen jag fick göra på jobbet här om dagen. Jag är en I-människa, nu vet du det. Kollar du upp vad det betyder och tycker att det finns alldeles för lite information är du antagligen en C-människa. Tomas är en C-människa. C och I är motsatspersonligheter - surprise. Jag skulle behöva vara lite C:ig idag, ingenting skulle vara mer fördelaktigt för mig. 

Valborgshelgen har passerat relativt obemärkt. Torsdagens valborgspubrunda märktes visserligen, det var i det stora hela kul. Fredagen var således dämpad belysning, film och massor med mat. Brasan syntes från fönstret, så inte behövde vi gå ut heller. Verrrry godd. Igår kravlade jag mig till Uppsala en runda för lite kvalitetstid med familjen. Bra helg!

Jag är glad. På ett lite schizofrent sätt. Men ändå glad. Och kär. Och vårkänslig.
Mer sol, mera kaffe, mera puss, mindre plugg!

I min säng/soffa med datorn i knät och Da vincikoden på tv. Varför? Filmen är inte särskilt bra, inte heller boken. Men som så många andra kvällar - vad gör man inte för att slippa plugga.

Helgen har blåst förbi överraskade fort. I fredags var jag på intervju och fick därefter sommarjobb! Underbart, ett bekymmer mindre. Inkomst under sommaren känns fantastiskt bra. Kanske, kanske att sparkontot i viss utsträckning kan återuppstå ur askan. På fredagkväll lagade jag och Tomas middag - en riktigt lysande tillställning om jag får säga det själv! Sedan öl med några vänner, passande avslutning på en allt som allt bra dag.


Men helgen i det stora hela var varit enstående oproduktiv. Mycket dåligt av mig. Men jag har ett motstånd inom mig - en liten Lotta som skriker i förfäran över den fullkomliga tristessen kandidatarbetet innebär. Min lilla Lotta vill vara ute i solen och leka, inte alls sitta inne framför datorn. Den större Lottan känner ansvar och är ambitiös, hon vill verkligen göra något bra av kandidatarbetet och faktiskt få sin (jävla) examen innan decenniumskiftet. Stor och liten kommer inte alls överens. Men jag antar att störst går först, någon gång kommer det väl att bli något att lämna in. Konflikten är dock smärtsam.

I övrigt då.. Dagsformen varierar i fas med aprilvädret. Vissa dagar tänker jag helt enkelt alldeles för mycket och drunknar. Ibland önskar jag att alla tankar bara kunde komma fram och formuleras i ord och bli hörda av någon. Oftast önskar jag inte det,  dumt nog.

En aningen störande sak: Alice har sovit som en gullig, mullig, ullig mumie hela eftermiddagen. Nu, när jag har börjat att tänka på refrängen, kvicknar hon till och förvandlas till ett monster. Huggtänder, horn, fjäll, grönt slem. Hela paketet. Djävulskapet riktigt lyser ur ögonen på henne. Lycka till med sömnen de närmaste 5-6 timmarna. Tack. Ungefär såhär ser hon ut:

 

 

Men, jag borde väl försöka i allafall.

Sitter och funderar över livet. Jag fick av en slump syn på ett gammalt blogginlägg, från den förvirrade tiden då jag försökte bestämma mig för om jag skulle flytta till Stockholm. Vilken fruuuktansvärd ångest. Jag kunde riktigt återuppleva den gnagande oron i magen.

12 Augusti 2007
Måste bara ventilera lite. Eftersom kusin och morbror är nere i krokarna skickas första prylarna iväg norrut imorgon. Så nu packar jag för fullt. Ja, inte NU förstås. Nu bloggar jag blogg. Hur som helst, jag hade inte räknat med att det skulle kännas SÅ HÄR. Jag har en känsla i min mage. Ingen bra känsla, den vill mig illa. Precis där revbenen går ihop, mellangärde kanske det kallas, sitter det en känsla som är ungefär lika stor som en ananas. Det är ett galet hopkok av vemod, nervositet, förväntan, spänning, sorglighet, oro och en hel massa till som jag inte kan hitta namn för. Bra och dåligt i en salig blandning. Hela denna galna ananas uppkom när jag öppnade linneskåpet och funderade om jag ens HAR några handdukar. Det har jag. De är nedpackade. Å.
Äh, jag får nog helt enkelt inse att jag är en känslosam människa som helt enkelt inte kan göra något utan kasta mig med huvudet före i diverse känslostormar. Sån är jag. Och tråkigt har jag ju aldrig. Nu när jag fått detta sagt känns det faktiskt lite bättre, det är liksom okej igen. Bra.

Sådan onödig oro!  Men det är väl det som är tjusningen med livet - man vet aldrig vad som händer. Men att oroa sig är i vilket fall slöseri på energi.  Det kan jag med min hisnande livserfarenhet konstatera. Jepp.

Mina fötter längtar efter friheten. Mina fötter längtar efter sand mellan tårna. Mina fötter längtar efter flip-flops.
Är det inte dags snart?

En hemmamåndag. Rätt skönt, men rätt oproduktivt. Ändå från kl 7 i morse har jag varit i startgroparna - vilken sekund som helst ska jag börja plugga. Nej, jag har ju inte börjat än. Men böckerna är framplockade och pennan laddad med nya stift. Det verkar onekligen som att jag snart är på gång! Startsträckan blir lång när man ska försöka sig på att plugga hemma, för mig iallafall. Men om man väger ineffektiviteten mot bekvämligheten går det nästan på ett ut.

Måndag, tisdag, onsdag, Boden. Plugga, plugga + jobba, prestera, Boden. Dessutom är det ju påsk igen. Dags för lite själavandring och avstämning. Som jag konstaterar varje år; det är inte nyår som är brytpunkten för mig, det är påsken. Varendaste år har det sett annorlunda ut. Dock inte i år. Inte på samma sätt. Det har ju givetvis hänt extremt mycket sedan förra påsken, men jag är på något vis ändå densamma. Det brukar inte vara riktigt såhär, det brukar inte kännas som att jag står kvar på samma ställe trots alla orkaner och vulkaner och övriga katastrofer. Visserligen är det ju några dagar kvar till påskafton - kanske att jag hinner vända upp och ned på världen till dess. Något extremt skulle jag väl kunna åstadkomma om jag verkligen ansträngde mig.

Nu ska jag göra ett ärligt försök med plugget, sedan en promenix. Därefter ska jag ta mig till Norra kärrdal och mitt bästaste bästa. Har tjatat i evigheter om att jag vill ha våfflor, så det ska vi koka ihop och vara sådär bra som bara vi kan. MEN, jag måste hitta hjortonsylt först... Vilket har visat sig vara lättare sagt än gjort i fjollträsk.


Hjortonjakt, barfota.

Igen!

Ååååh, vad jag blir irriterad! Varför är människor så förbaskat komplicerade? Det där gamla hederliga trixet att kommunicera MED ORD, är det något som är helt förlegat? Är det bara jag som ligger efter i tiden och inte sysslar med telepati ännu? Just nu känner jag mig som den enklaste människan i världen (vilket givetvis är ett klockrent stolpskott och inte ens nästan sant), men i jämförelse - så ja!

Nåja. Folk. Vissa är längre kapitel, vissa kortare - men förbi dem bläddrar man alltid. Inte alla kanske, jag hoppas att vissa kapitel existerar parallellt med de andra kortare och stannar hela vägen. Men hur allt ordnade sig i slutändan får jag väl se när den tjocka tjejen (t)sjunger.

Nu-ska-jag-till-skooolan.
Happy fredag!

Mitt lilla Gryn är inte helt frisk idag. Eller igår. Stackars liten. Så hemskt när djur blir dåliga, om de bara kunde berätta var det gör ont! Istället blir det någon sorts gissningslek.

Jaha, noll produktivitet idag än så länge. Funderade starkt på att gå en runda på gymmet innan det är dags för föreläsning, men jag vet inte om min gamla kropp orkar med två dagar i rad. Jag sprang bara tre km i går och är helt ledbruten. Så går det när man inte rör sig längre än mellan köket och sängen på 2 månader. Sen är det inte särskilt långt mellan mitt kök och min säng heller, för att göra saken bättre. Om jag hade bott i en herrgård kanske det skulle vara tillräcklig vardagsmotion. (To do: Införskaffa och flytta in i herrgård) Hm. Beach 2010 känns väldigt långt borta. Kanske är beach 2013 ett mer rimligt mål.

Jag begriper inte vad det är som händer i världen. Så ofantligt mycket elände som drabbar (mer eller mindre) nära och kära. Oavsett hur när eller kär så är det ju hemska saker ändå. De senaste veckorna har inneburit en väldigt hög koncentration olycka. Men varför nu? På ett logiskt plan inser jag att det är slumpen, men ändå kan jag inte låta bli att undra över det här. Är det någon, någonstans, som finner ett bisarrt nöje i att ödelägga människors liv?  Skulle inte förvåna mig om den tentan som gick så fenomenalt bra visar sig bli ett stort fett F. Bara för att. På samma sätt som man kan bevisa vad som helst genom att vända på statistik, har nog mitt potentiella B blivit vridet till ett F (fail, förskräckligt, förfärligt, ful, förödelse, fasansfullt, februari) 

För att lyfta fram något roligare; det är våffeldagen på torsdag! Ska övertala Tomas att vi pausar i magrute-tävlingen (enligt ovan, jag är ju ändå körd) och grädda massor, massor, massor med våfflor. Man måste ha hjortonsylt, annars räknas det inte som våfflor. Då är det bara stekt mjölsmet. Ytterligare roligheter: Boden närmar sig! Det ska bli lov-ely (hoho). Enda flugan i hallonsaften är att Annica lyckats boka in en fjällenresa under merparten av min vistelse. Eller egentligen missar hon bara helgen, men det är ju liksom den som räknas.

Nä, nu ska jag gräva fram min stackars sjukling och tvinga i henne lite mer paraffinolja.

Jag älskar att vakna med sol i ansiktet. Visserligen var klockan halv sju, men det gjorde inte så mycket. Sol i ansiktet är mycket värt!

Veckorna går så vansinnigt fort - det är måndag igen! Veckorna rörs ihop till en enda suddig smet, bara helgerna behåller en viss substans. Som regel går jag till skolan på måndag, äter lunch på onsdag och hemgår på fredag. Sen är det en helg fylld med aktiviteter, därefter måndag igen. Jag har tredagarsvecka.

Den här helgen har ett riktigt bra genomsnitt! Fredag busade jag med grannen i vår föreningslokal, alldeles för mycket vin och dessutom sing star (till övriga grannars förskräckelse). Lördagen var ju liksom planerad och spikad, så att banga var väl inget alternativ trots en enastående baksmälla.. Måste ju föregå med gott exempel!  Iallafall, det blev middag med Carro och Nathalie, sedan stod vi i kö resten av kvällen. Nää, det gjorde vi inte. Men jag och Carro köade snällt i säkert 1 h utanför KTHs kårhus (!) Men! Det var värt det! Otroligt rolig kväll, med lite underliga inslag. Vi kunde konstatera att det finns en hel del intressanta människor.

Jaja, nu ska jag ta en tur till gymmet och sedan är det dags för föreläsning. Men, det flimmrar massor för mina ögon. Jätteirriterande, kommer ju trilla av löpbandet.


Sol!!