Det är det här med livet..

Var det Halloween förra helgen? Eller nästa? Eller den efter det? Allhelgona är på fredag va? Ooh, spökelispökigt.

Jahao,skoldag. Lyckades näääästan komma i tid, kvart över åtta. Kom kvart i nio, men hey.. Det kunde vara värre! Sen har jag pysslat med hållfasthetslära och design hela dagen. Sådär halvkul, men framåt gick det! Nu hemma, i dagsljus! Sensationellt, fantastiskt, härligt och uschvaddammigt.

Jag och Jonas gick förbi Indiska på odenplan idag. Ooooch, de har börjat med sånnadärna pappersstjärnor i fönstrena. Det är juuuul snart. Eller julkommers iallafall.  Men snart får jag: julstämning i magen, baka pepparkakor och lussekatter, tända ljus, göra julkort, lukta på alla juliga saker typ glögg och kardemumma och kanel och apelsin, finurlera på julklappar och sånt myyys. Jag älskar julen. Jag vill pyssla och pynta!!

Nu ska jag se om man kan få sig nån liten middag med nån söt liten knärt nångång.


Klokt

När man är en björn med Mycket Liten Hjärna och Tänker Ut Saker, upptäcker man ibland att en Idé som verkade vara riktigt Idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.

(Nalle Puh om Charlottes insats i Hållfasthetslära)

Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.
(Nalle Puh)

- När du vaknar på morgonen, Puh, sa Nasse, vad är det första du säger till dig själv?
- Undrar vad vi får till frukost, sa Puh. Vad säger du Nasse?
- Jag undrar, vad det skall hända för något spännande idag? sa Nasse.
- Det är samma sak, sa Puh tankfullt

För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.
(Nalle Puh)

Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte.
(Kanin)

När du hälsar på hos en vän och känner för en liten smakbit av något, försök att titta lite längtansfullt i riktning mot skafferiet.
(Nalle Puh)

Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.
(Ior)

Ibland får jag bara sådan lust att skriva.  Att printa ned känslan och sinnesstämningen jag har i bröst- och magtrakten. Nu den känslan liksom lite turkosblå med guldiga inslag. (Ska se om jag kan hitta någon bild som illusterar.)  Det är svårt att skildra magkänslor, för mig är det lättast att beskriva färgerna. Nu ser magkänslan ut som ett norrsken av turkos och guld.  Lite spinnavidarepådetta då!

För några år sedan pratade jag med en vän (som förövrigt försvann till Island, undrar vad som blev av henne?) om hur man uppfattar människor i sitt eget huvud. Hon berättade om en släkting som förknippade människor till djur. Då upptäckte jag att jag ser människor som färger. Elin (som min förlorade vän heter) är lavendelblå. Min mamma är varm teracotta, men lite mer åt det röda hållet.  Min yngre bror är illröd. Tomas är kornblå. Caroline är ljung. 
I mitt huvud uppträder de spontant varken som namn eller ansikten, utan färger med skiftningar.  Ord för färger är så förenklande, men typ kornblå.  Men det tar en stund att komma på vad de har för färger, får sitta och fundera på vad det är för konstig färg om man ska beskriva den med ord. Mm, jag undrar om jag skulle behöva en diagnos ibland.

Det är High school musical på tv nu. Herre min skapare, så ohyggligt dålig. Alla låter som bebisar när de sjunger och jag antar att sången är pålagd efteråt för att de inte ska förvrida sina vackra ansikten när de sjunger. Men det ser lite lustigt ut när de drar högsta tonen och knappt lyfter ögonbrynen en gång. Då undrar man ju varför jag inte byter kanal. Det undrar jag också. Jäkla tv-psykologi.  Nu måste jag ju bara se hur det går, kommer Troy och Gabriella  att bli uttagna till musikalen OCH hinna med spela en basketfinalmatch OCH vara med i en vetenskapstävling? Svaret känns givet, dock måste jag uppleva det. Så nu kryper jag ned i min säng/soffa med min sjunde kopp kaffe och följer dramat med spänning.

So long!

(och testa detta http://www.keirsey.com/ )

Puss

Den här dagen har varit som ett enda mörker. Efter man har skrivit KS är det liksom helt omöjligt att fokusera på en endaste liten grej på resten av dagen. Som i en bubbla har jag vandrat, begriper i princip ingenting. Jag ser att människor pratar med mig, men jag begriper inte vad de säger. Jag ser att de väntar på en reaktion. Undrar vilken? Flina lite och nicka verkar funka i det flesta fall. Har nog verkat aningen obegåvad idag. Men det kan jag väl la leva med!

Föga upphetsande dag. Nu gör jag slut med den och hoppas på morgondagen.

Så var helgen som jag sett fram emot så länge över. Väldigt vemodigt. Men min lever tackar gudarna för måndagens ankomst. Det var väldigt skönt att  få koppla bort vardagen i 72 timmar. Så härligt att för leva i nuet, utan den ständigt närvarande oron över allt som måste göras. Mina flickor gjorde verkligen helgen till något spektakulärt som jag tror att vi alla tre kommer att minnas ett långt tag framöver! Sådana här helger borde man kunna unna sig oftare. Nästa gång ses vi i Boden till jul, inte alls särskilt länge! Det kommer att bli såå bra. Men kallt. Jag längtar hem. Oj, vad jag längtar hem.

Måndagen gick i stark kontrast mot helgen.  Uttrycket  " komma tillbaka till verkligheten" fick en helt ny innebörd. Vilken örfil! Jag är slut, orkar inte alls anpassa mig till tempot igen när jag gått ned i varv. Orkaar intee. Men konstigt nog gör man det iallafall. Vad ska man annars göra? Ge upp?

Utöver mitt vemodiga sinnestillstånd och min kroppsliga kollaps är jag oförskämt glad. Jag har hittat ett riktigt guldkorn bland alla dryga, fjolliga stockholmare som pratar som Jonas Gardell. Ibland har man tur...
Nu ska jag springa en runda, städa lägenheten efter helgens äventyr och sedan sätta mig med mina älskade differentialekvationer. Underbart.

Ja, det var här det började...