Det är det här med livet..

"..det där blev ju inte bättre. Nej, men det blev i varje fall inte sämre!"

(Han är så klok. Jag ska ha en t-shirt med texten; What would Krakus do?)

Har ni tänkt på att man ibland kan känna när man växer? Man liksom kliver upp ett pinnhål och gör ett litet, litet mentalt framsteg. Jag fick faktiskt en liten släng av det ikväll. Vilket var bra. En period under hösten kände jag mig som sexton igen, inte alls särskilt behagligt. Vilse i pannkakan på ett alldeles särskilt sextonårigt vis. Otäckt. I vilket fall, ikväll gjorde jag ett bra och moget framsteg. Good girl. Jag tycker faktiskt om att bli äldre. På riktigt alltså, inte bara när det kommer till återhämtning från tillfälliga ålderskrascher. Man blir bara bättre och bättre, snyggare och snyggare, smartare och smartare, mer och mer ödmjuk, from, spak, anspråkslös och foglig. Nä, okej. Men snyggare iallafall.

Nu var det inte så mycket mer jag hade på hjärtat! Dock var detta en välkommen paus från tentaplugget. Suuuuuuck. Jag är så less på mekanik.

tjingeling!

Alla fattar utom jag. Eller du. Eller nåja..




Jag har blivit faster igen! Den här gången till världens sötaste lilla William. Snart måste jag organisera en tripp till Uppsala så jag får träffa underverket i egen hög person. Otroligt söt. Men vad hade man väntat sig? Han är ju en Karlberg. Är det ett vuxentecken att tycka att nyfödda är helt bedårande? Jag tror det. Hmmm....

Mitt uppe i tentaplugg är jag. Eller ja, tanken är iallafall att jag ska tentaplugga. Men jag får sannerligen inte mycket gjort. Jag hatar när jag blir såhär. Vissa presterar bättre och bättre ju högre pressen blir. Inte jag, jag bara lägger av och åstadkommer ingenting. Stressen blir så hög att den liksom slår över på andra sidan. Jag är fullkomligt avslappnad och obrydd. Gör alltså ingenting. Men nu ska jag skärpa mig. Man KAN inte plugga till ingenjör utan en verklig ansträngning. Är man bara normalbegåvad måste man jobba häcken av sig för att fixa det. Så nu jävlar. Nu ska ni få se på en ambitiös student.

Sommaren närmar sig. Spännande att se var den ska tillbringas! Jag har ju några städer att välja på. Välja, välja... alltid ska man då välja. Jag hatar att välja.

Tänk om jag skulle sätta i gång med prio 1 då?

Jag är så kluven, så kluven! Som vanligt. Kanske man skulle behöva en utredning, jag visar direkta schizofrena drag. När man börjar göra sig själv nervös, då kanske det är dags att börja fundera. Hah. Min ena personlighet tycker att den andra är absolut oduglig. Den andra nickar och håller med, men gör sin grej ändå.

Inget vettigt gjort. Timmarna bara springer i från mig. Jees, jag är så grymt stressad nu. Jag har så mycket att göra att det slutar med att jag inte gör någonting alls. Vilket gör att jag blir ännu mer stressad. Ond cirkel utan slut. När är det påsklov? Jag älskar att gå i skola. Eller egentligen, det är lov jag älskar att ha. Men kunde man få det ena utan det andra så är man nog bara arbetslös.

Pladder pladder. Nu MÅSTE jag verkligen göra lite matte innan jag ger upp för idag.


(Hittade en bok med citat från Astrid Lindgrens verk. Hon var verkligen helt otrolig.)

Oo, idag har jag så mycket att berätta! Så mycket jag vill dela med mig av! Men det blir mest bara pladder. Kanske bäst att vara saklig.

Jo, nu är det så ställt med mig att jag är lite defekt. Jag fick julstämning i november och nu, i ruggigaste februari, sprutar det vårkänslor ur öronen på mig. Liksom lite i ofas. Men lite vårrusig glädje är väl alltid välkommet!
- Det går säkert över snart, väser pessimisten som sitter bakom vänstra örat.
- Ooooiiii, säger den uppåttjackade superoptimisten som är placerad mitt på näsan.

Jahapp, den här veckan har jag lyckats se mer av Stockholm än vad jag gjort under alla mina sju månader. Typ. Jag bor i en ganska bra stad trots allt! Finfint att vidga vyerna lite och ta sig tid till annat än plugg. På tal om plugg gick min KS i mekanik bra! Hoppet lever! Kippar visserligen efter andan, men det finns fortfarande puls. I vilket fall fick jag pånyttfödd motivation, blev något nedslagen när jag fick höra resultatet från den förra KSen, 81% kuggade. Festligt. Dock skrev jag inte den, vilket nog var tur. Det hade nog inte varit värst nyttigt för min självkänsla. Lika bra att leva i förnekelse så länge som möjligt, tenta om 1 ½ vecka.


I övriga livet slits jag mellan hopp och förtvivlan.
Herrejisses, varför är man så svår?


Nyttigheter väntar på att bli gjorda.