Första riktiga vårdagen v.2.0
Japp. Och jag har blivit riktigt sjuk för första gången på..så länge jag kan minnas. Alltså sådär sjuk så man egentligen inte orkar finnas. Lite småförkyld blir man väl då och då, det var länge sen jag var tvungen att knapra piller bara för att orka med att resa mig upp. Hemskt är det. Framförallt när man inte kan be mamma ringa skolan och sjukanmäla. Sen ser hon till att man är ordentligen nedbäddad framför tvn med allt vad som kan tänkas behövas under dagen. Jag vill vara liten igen. Nu traskar man hemskt oglad i hågen iväg till skolan iallafall. Endast av den enkla anledningen att det inte finns tid att vara sjuk. Bara att gå och göra.
Så nu har jag dunkat i mig 2 ipren och 2 antihosttabletter (hostmedicinen har föresten väldigt spännande biverkningar; hallucinationer, dåsighet, yrsel, intensiva buksmärtor,kräkningar, andnöd, inflammation i ögat. Får se om det händer något!) och ska försöka studera lite. Har kontrollskrivning i termodynamik imorgon och det vore hemskt tråkigt och jobbigt att missa den. Viilket jag kommer göra om jag inte börjar plugga för ungefär för 2 timmar sen! Sådärja!
Nu ska jag kolla tv, gnälla lite och tycka synd om mig själv en stund, sen ska jag rycka upp mig.
tjing!
Första riktiga vårdagen
Besök från Boden har jag haft också i 6 hela dagar. Mycket trevligt, mycket mat och mycket alkohol. Vet inte riktigt, kanske borde dra ned lite på alkoholen. Den delen av studentlivet har jag anammat med liv och lust och buller och bång. Möjligtvis inte helt bra. Men roligt har jag.
24 april tuffar jag och Matilda ned till Kristanstad och Nella. Oj, vad mysigt vi ska ha det. Helt otroligt vad jag längtar efter mina tjejer. Jag tror att alla behöver människor i sitt liv som kan man verkligen slappna av med; dessa är mina två. Som inte bidrar till något som helst stressmoment och ställer inga krav. Förutom kanske då att man bara ska vara.
Relationer, relationer, relationer. Det är lite besvärligt och jag har en irriterande oro i magen. Hmm, känner faktiskt att jag är påväg till något sorts känslomässigt klimax. Nu måste jag ta tag i det här, för detta är ohållbart. Lättare än lättast att sorta ut människor som inte betyder särskilt mycket, men vad gör man när relationen till de närmaste behöver justeras? Vad gör man? 50/50? Ring en vän? Flytta till Norge och rensa fisk?
Norge, here I come.
Elektro, hejdå-hejdå.
2oo9/o3/o8
Om vänner.
Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography in lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young.
Idag sken solen helt hysteriskt och en promenad i ljuvligheten var självskriven. Under ungefär halva promenaden pratade jag med världens bästa, Mia. Efter vi lagt på började jag fundera på det där med vänner. Det är ganska spännande relationer, trots att man alldeles för ofta tar dem för givet.
Det finns människor som vid första anblick och samtal gör ett så dåligt första intryck att man aldrig skulle kunna föreställa sig att de skulle få vidare betydelse i ens liv. Men av olika anledningar nästlar de sig in ändå och blir de man har allra närmast hjärtat. Det finns sådana man trott alltid skulle vara aktuella. När man inte kan föreställa sig vad som skulle kunna ske för att den vänskapen skulle gå förlorad. Är det kanske dem man tar för givet? Och så står man där och ser förvånad ut i efterhand. Det finns sådana som halkat in på ett bananskal, som man helt plötsligt bara har där. Sådana som man undrar var tusan de kom ifrån egentligen. Man märkte inte det inte ens, men man är tacksam för bananer. Det finns vänner som är svåra. Sådana som man kan undra över varför de ens finns kvar i ens liv. Har de liksom bara tagit en plats. Ungefär som boendeparkering med skillnaden att man kan inte vräka dem. Eller är det så att de är dem som man tycker om allra mest och därför har de högsta kraven att leva upp till? Det finns självskriva vänner. Sådan vänskap som hålls vid liv med vana och förpliktelser. Sådana som inte förväntas bidra till vänskapen utan har liksom fått ett fripass som gör att man automatiskt måste tycka om dem, oavsett. Hmmm.
Eftersom jag numera blivit så dålig på att uttrycka mig (skyller på matten) så kanske jag inte riktigt lyckas förmedla exakt vad jag tänkte. Däremot kan jag säga att jag är en ohyggligt lyckligt lottad Lotta som har så många människor i mitt liv att älska. Visserligen väldigt utströsslade geografiskt, men ändå. Helt otroligt egentligen! Vilken tur man har. Det jag egentligen menade, tror jag, är att det är ganska spännande hur människor kom att få, eller förlora, signifikant betydelse i ens egen värld. Varför de kom, varför de blev kvar, varför de gick.
Jaja, nu ska jag fundera på vettigare saker. Teermooooodynaaamiiik.
