En solig måndag i juli...
Men uj, så dålig jag har varit på att blogga! Jag har liksom inte haft tid och ro att sätta mig ned för att skriva ned något vettigt. Ro finns inte nu heller, så ta det för vad det är. Tiden som förflutit sen det senaste inlägget har spenderats i Boden och på jobbet. I stora drag. Jag jobbar mest hela tiden och är ledig en dag här och där. Bodensemestern var riktigt nödvändig, men jag skulle inte säga nej till en vecka vila till. Jobbet är ganska så krävande just nu, semester och högsommar. Det är med andra ord ganska så hektiskt. Det hade onekligen varit skönt med en regnig dag bara för att komma ikapp. Men den turen har man ju inte, det är bara på mina lediga dagar det regnar.
Bodenvistelsen var underbar och alldeles för kort. Alldeles för regnig, jag hade ju tänkt styra upp sommarens solbränna den veckan. Men icke, bara de sista dagarna var riktigt fina. I vilket fall, massor av fest, trevligt sällskap, lugn och ro. Precis vad jag var ute efter! Saknar mina tjejer tokmycket. Önskar verkligen det fanns möjlighet att ses oftare, men hundra mil är ändå en ganska aktningsvärd distans. Nu flyttar ju en av dem ned, vilket var på tiden. Jag håller tummarna
för positivt grupptryck!! Här är några bilder från veckan, håll till godo! Pusshej!
En regnig måndag i juli..
Min väldigt trevliga tillvaro blir definitivt trevligare imorgon då flyget mot Luleå lyfter. Jag ska hem! Så himla mysigt. Hem till mitt Norrland där värmen inte är fullt så klibbig, nätterna ljusa, trafiken lugn, skogen är tät, luften ren, dialekten sjungande norrländsk. Precis som det ska vara. Inte nu för att jag föredrar detta framför underbara Stockholm. Grått, kallt, regnigt, stressade människor, packade tunnelbanor, busstrejkar, avgaser. Konstigt nog gillar jag det. Jag älskar att kunna vara så fullkomligt i min egen lilla värld när man går omkring inne i stan. Det går liksom inte i Boden, inte på samma sätt. I Boden träffar man någon man borde prata med i varannat gathörn och inte är det några givande samtal. Ni vet, de är de där människorna som man känner men ändå inte. Man säger: -Heeeeej, hur är det? Hur är livet? Vad gör du nu för tiden? Har du mitt nummer? Inte? Ta det nu då, så ses vi över en fika/öl. Som aldrig blir av och det är man båda två fullkomligt medvetna om. Även om man, mot förmodan, skulle ses över den sagda fikan blir det en minst sagt obehaglig tillställning. Det finns inget mer obekvämt än att försöka låtsas att man är nära vän med en främling. Ungefär som att ha på sig en alldeles för åtsittande polotröja som dessutom sticks.
Nehej, nu ska jag fixa till min yta lite och sedan åka in till stan för en fika. Funderar faktiskt på att åka ut till jobbet och hämta lite recept som skulle glädja min mamma. Obestridliga fakta, det regnar fortfarande. Så vi får se! I vilket fall, hejhej
