Det är det här med livet..

I min säng/soffa med datorn i knät och Da vincikoden på tv. Varför? Filmen är inte särskilt bra, inte heller boken. Men som så många andra kvällar - vad gör man inte för att slippa plugga.

Helgen har blåst förbi överraskade fort. I fredags var jag på intervju och fick därefter sommarjobb! Underbart, ett bekymmer mindre. Inkomst under sommaren känns fantastiskt bra. Kanske, kanske att sparkontot i viss utsträckning kan återuppstå ur askan. På fredagkväll lagade jag och Tomas middag - en riktigt lysande tillställning om jag får säga det själv! Sedan öl med några vänner, passande avslutning på en allt som allt bra dag.


Men helgen i det stora hela var varit enstående oproduktiv. Mycket dåligt av mig. Men jag har ett motstånd inom mig - en liten Lotta som skriker i förfäran över den fullkomliga tristessen kandidatarbetet innebär. Min lilla Lotta vill vara ute i solen och leka, inte alls sitta inne framför datorn. Den större Lottan känner ansvar och är ambitiös, hon vill verkligen göra något bra av kandidatarbetet och faktiskt få sin (jävla) examen innan decenniumskiftet. Stor och liten kommer inte alls överens. Men jag antar att störst går först, någon gång kommer det väl att bli något att lämna in. Konflikten är dock smärtsam.

I övrigt då.. Dagsformen varierar i fas med aprilvädret. Vissa dagar tänker jag helt enkelt alldeles för mycket och drunknar. Ibland önskar jag att alla tankar bara kunde komma fram och formuleras i ord och bli hörda av någon. Oftast önskar jag inte det,  dumt nog.

En aningen störande sak: Alice har sovit som en gullig, mullig, ullig mumie hela eftermiddagen. Nu, när jag har börjat att tänka på refrängen, kvicknar hon till och förvandlas till ett monster. Huggtänder, horn, fjäll, grönt slem. Hela paketet. Djävulskapet riktigt lyser ur ögonen på henne. Lycka till med sömnen de närmaste 5-6 timmarna. Tack. Ungefär såhär ser hon ut:

 

 

Men, jag borde väl försöka i allafall.

Sitter och funderar över livet. Jag fick av en slump syn på ett gammalt blogginlägg, från den förvirrade tiden då jag försökte bestämma mig för om jag skulle flytta till Stockholm. Vilken fruuuktansvärd ångest. Jag kunde riktigt återuppleva den gnagande oron i magen.

12 Augusti 2007
Måste bara ventilera lite. Eftersom kusin och morbror är nere i krokarna skickas första prylarna iväg norrut imorgon. Så nu packar jag för fullt. Ja, inte NU förstås. Nu bloggar jag blogg. Hur som helst, jag hade inte räknat med att det skulle kännas SÅ HÄR. Jag har en känsla i min mage. Ingen bra känsla, den vill mig illa. Precis där revbenen går ihop, mellangärde kanske det kallas, sitter det en känsla som är ungefär lika stor som en ananas. Det är ett galet hopkok av vemod, nervositet, förväntan, spänning, sorglighet, oro och en hel massa till som jag inte kan hitta namn för. Bra och dåligt i en salig blandning. Hela denna galna ananas uppkom när jag öppnade linneskåpet och funderade om jag ens HAR några handdukar. Det har jag. De är nedpackade. Å.
Äh, jag får nog helt enkelt inse att jag är en känslosam människa som helt enkelt inte kan göra något utan kasta mig med huvudet före i diverse känslostormar. Sån är jag. Och tråkigt har jag ju aldrig. Nu när jag fått detta sagt känns det faktiskt lite bättre, det är liksom okej igen. Bra.

Sådan onödig oro!  Men det är väl det som är tjusningen med livet - man vet aldrig vad som händer. Men att oroa sig är i vilket fall slöseri på energi.  Det kan jag med min hisnande livserfarenhet konstatera. Jepp.