Det är det här med livet..

Min första vecka som stockholmare har just passerat. Och jag måste säga att det överträffar mina förväntningar, JAG har överträffat mina egna förväntningar. Jag hade ändå accepterat att ett visst mått av vemodigt elände skulle infinna sig innan alla bitar föll på plats. Men icke, det har varit asbra från dag 1. Faktiskt, jag trodde jag var blödigare än såhär. Killbilltjejen kan slänga sig i väggen, jag är svintuff. Eller ja.

Skolan är också hur bra som helst. Tror jag befinner mig i någon sorts förälskelsefas iofs, men ändå. Klasskompisarna är jättekul och är precis så rubbade som jag önskar. Perfekt är vad det är. Sen lär jag mig massvis med vettiga saker i skolan; matte, hur den fjärde dimensionen ser ut, ölhävning i teorin, hur många promille jag ska sikta på att ha, snapsvisor, punchvisor, vinsånger, matlåtar och en hel uppsjö med andra viktiga och vettiga saker.

A just det, jag är i Norrköping på besök nu. Oskar fyller 26(!) idag nämligen. Kom igårkväll med en röd buss och åker igen imorgon eftermiddag. Buss är verkligen inte det smidigaste sättet att resa, bara en liten parentes.

Nåväl, en snabb uppdatering bara. Jag har så ohyggligt mycket att berätta, men jag måste verkligen ta tag i alla mina åtaganden här. (Ja, jag vet. Trodde också att jag var en gäst..Hih)

Puss&hej!

Måste man bli stor?


Hm, kände bara ett jättebehov av att ventilera. Så bänka dig, här kommer kvällunderhållningen..


Imorgon åker jag. En fullkomlligt surrealistisk och läskig känsla, så jag låter bli att tänka på det. Problemlösning på elitnivå. Borde nog bli coach.

Just nu vill jag bara att x-men ska ta slut så scrubs börjar. Sen skulle jag vilja att mina väskor packar sig själva. Därefter skulle det vara bra om jag kunde få snabbspola det kommande tre veckorna, de är antagligen nödvändiga men som den fega stackare jag är så skulle jag helst bara vilja ha det avklarat. Sen vill jag att det förbaskade Gantt-schemat blir gjort så jag kan avsluta projektledningen. Sen vill jag verkligen tro att det finns bra och genuint fina killar. När jag ändå är igång och önskar osannolika saker så vill jag passa på att be om obegränsat med pengar, fred på jorden och att alla djurplågare blir tilldelade offentliga nackskott.

Funderar faktiskt på att bara strunta i alla åtaganden ikväll, bara se lite på tv och sen gå raka vägen i säng. Barnsligt förvissad om att allt kommer att reda upp sig imorgon. Låter inte det som en alldeles underbar plan?

Ber högeligen om ursäkt, det här blev inte så underhållande som jag först tänkte. Det blev för klurigt att sätta ord på den tragikomiska monologen som jag skulle ventilera. Mest är det nog komiskt. Som tur är.

Puss och godnatt.

Jahaja. Nu är första väskan på plats i Uppsala och snart påväg till Stockholm. Verkligen tur att jag har en hjälpsam släkt, det var verkligen en galet tung väska. Glad att jag slipper kånka på den på fredag. Japp. På fredag. Då åker jag. Om fyra dagar. Oj. Nu är det nära. När jag började fundera på att flytta så handlade det som månader, ja.. säkert ett halvår iallafall. Nu är det fyra dagar och ingen återvändo. Läskigt. Nog sagt om det, jag blir bara hispig.
Fast en sak måste jag säga bara. Det ska bli jättespännande. Men oron över min klass består; tänk om det bara är en massa nördar med för korta byxor? Katastrof.

Och dagen har varit galen.
Jag gjorde en kraftansträngning i morse och vände på dygnet. På riktigt den här gången. Följaktligen är jag väldigt trött, men det var ju det som var poängen. Sen har jag försökt få klart alla två sommarkurser, men ingen är färdig så det var inte alls framgångsrikt. Ett rätt misslyckat företag faktiskt. Därefter kom min kusin + morbror. Kusinen min flyttar hit till Norrköping lagom till jag flyttar härifrån. Bra tajmat. Sen lekte Oskar bilmekaniker och jag fick gulla med världens minsta lilla sötnosigaste Ronja. Vilka könsroller som kommer till uttryck egentligen. Han smutsar ned sig medan jag leker med barnen. Och sen racerbil hem och tvätta. Trött i hela kroppen. Men glad ändå.

Var det så mycket mer att tillägga? Nej, det blev nog inte roligare än såhär.

Puss&hej

Egentligen borde jag ha skrivit en inlägg i gårkväll, jag hittade en rad djupt filosofiska ideér bakhuvudet när jag skulle sova. Jag blir så trött på mig själv, när mina tankar en gång börjat snurra kan jag inte få stopp på dem. Och det kan handla om precis vad som helst. Du vill inte veta vad jag tänkte på igår, oy vey. Det var nog lika bra att jag inte skrev ned det nu när jag tänker efter.

Mer då? Snart klar med den fördömda matten som har förpestat min sommar. På tal om det, inser du att det är den sista sommarmånaden nu? Säkert är det fint väder i september också, men ska man vara petnoga så är det den första höstmånaden. Jag blir mörkrädd, jag är helt övertygad om att det var mars nyss. Eller iallafall inte så länge sen det var jul. Är det här första tecknet på att man börjar bli gammal? Det var jättejättejättelänge sen jag upplevde det där julfenomenet. När en enda dag, i detta fall julafton, släpar sig fram så ohyggligt långsamt att klockan inte ens tickar. Dvs, när man ser fram emot något så mycket att tiden praktiskt taget står till. Kanske är det så att man inte längre har något som är så fantastiskt roligt i sitt liv. Dystert! Så nu går allting jättefort istället. Kanske för att man inte ska hinna betrakta allt tråkigt så länge att man blir deprimerad. En möjlighet är att tidens höga hastighet helt enkelt är en självbevarelsedrift som ska förhindra självmord.

På tal om självmord så träffade jag en bodensare i lördags. Ingenting särskilt spännande med det, trevlig människa. Men däremot tänkte jag berätta lite om vad som händer när två norrlänningar möts. Föreställ dig att du klättrar på en vindpinad bergstopp. Ensam, eftersom hela ditt sällskap föll ned i en spricka eller åt upp varandra längs vägen. Där står du på din bergstopp i ensam majestät(funderar antagligen på hur du ska ta dig ned igen) och plötsligt hör du bakom dig:
-Hej! Jag hörde att du också är från Boden!
Försök måla upp den förundran, förvåningen och möjligtvis skräcken man känner så kanske du greppar det. Eller om det är lättare, föreställ dig två soldater i fiendeland. Eller två bleka svenskar i svartaste Afrika. Äsch, hur som helst, det är rätt intressant. Men när jag precis flyttat söderut kände jag mig ofta ganska exotisk. Framförallt på fester. Min dialekt var till och med Oskars partytrick ett tag. Numera är jag rätt imun, jag har nog anpassat mig. Jag pratar Överkalixmål på beställning och jag har lärt mig säga pannkakor om plättar bara för att slippa bråka om det. (Herregud, så fel ni har..) Ska jag komma till sak och berätta vad som händer när två norrlänningar träffas? Jo, såhär är det. Första ämne att avhandlas är VART de både deltagarna härstammar lite mer exakt. Sen kommer: -Ååh, jag tror jag har en kusin som bor där! Känner du Okänd Människa? Efter detta undrar man hur i hela friden det hände sig att människan övergav de norrländska skogarna för söderns platta åkrar. Sen bekymrar man sig över vart dialekten tagit vägen och undersöker vilka ord man säger likadant. Först när detta är avhandlat kan man fortsätta prata om andra saker.
(Ja, det är klart jag överdriver. Det gör jag nog alltid.)


Usch, jag börjar bli nervös nu. Inte så mycket över ankomsten utan mer över avfärden. Nehej, dumt att oroa sig nu. Det är faktiskt 2 veckor kvar. Nu ska jag ordna mig lite kaffe, ringa farmor och sedan göra färdigt min matte!

Puss&hej!