En glimt av mitt operfekta, underbara liv.
Jahaja, ett återkommande tema i min blogg är att jag vid samtliga skrivtillfällen har mycket viktigare saker att göra. Denna gång är sannerligen inget undantag, utan rätar snällt in i i ledet av fördriven tid. Tid som jag faktiskt borde göra vettigare saker på. Men så är det, sån är jag.
Sån är jag. Sån som man är. Jag är världens strulputte (strulputta?). Men nu, istället för att fortsätta gnälla på min egen ofullkomlighet och strulighet, så ska jag berömma mig själv lite. Jag må vara strulig, men jag kan göra det bra också. Och nu har det faktiskt lyckats bli riiiktigt bra. Kanske egentligen inte kan ta cred för detta, men det struntar jag i. Jag gör det ändå. Iallafall till 50%
Och vad är det nu för viktigt jag borde göra istället för att sitta här? Jo! Jag ska skissa en skiss. På något. Något listigt. Något innovativt. Något nytänkande. Tyyyyp... hmm.. En solstol? Ett ihopfällbart bord? Nåväl, jag väntar på inspiration. Den borde komma när som helst, jag har väntat länge nu. Länge nog!
På tal om innovativ och listig, ni skulle ha sett min dödföraktande resa mot centralen i lördags! (På tal om innovativ och listig; jag var väldigt olistig och oinnovativ) När man har en tid att passa, i mitt fall 12 20, bör man om man reser kollektivt ha en viss marginal med i planeringen. Så tänker dock inte jag. Jag startar så sent som möjligt och tycker att 5-10 min är utmärkt spelrum. Nå, klarspråk då. Jag skulle från Täby till centralen, mitt tåg mot Norrköping skulle gå 12 20. Jag tycker att jag borde hinna om jag åker 11 27 från Täby, vilket då ger mig mina 5-10 extra minuter. Vad jag däremot inte räknar med, är att jag inte lyckas vara på väg mot stan förrän 11 48. Vilket ger en marginal på ungefär minus 10 min. Inte bra. Dock trotsar jag alla fysikens lagar; 12 17 kliver jag av t-banan på centralen, i högklackat och stor resväska. Folk slängde sig åt höger och vänster för att inte hamna i vägen för den löpande kenyanen med smällande klackar. 12 20 går tåget, med mig ombord. Visserligen var jag inte stensäker på att jag kastat mig ombord på rätt tåg. Men rätt bra gjort iallafall! Jag hamnade jätterätt till slut. För att sammanfatta poängen: Man ska inte göra det så förbaskat lätt för sig. Hjärtinfarkt gör det hela så mycket mer spännande.
Äsch, nu är det skissingtime! Det heter nog inte så. Men det gör ingenting, för jag är på så oerhört bra humör.
puss&hej
Sån är jag. Sån som man är. Jag är världens strulputte (strulputta?). Men nu, istället för att fortsätta gnälla på min egen ofullkomlighet och strulighet, så ska jag berömma mig själv lite. Jag må vara strulig, men jag kan göra det bra också. Och nu har det faktiskt lyckats bli riiiktigt bra. Kanske egentligen inte kan ta cred för detta, men det struntar jag i. Jag gör det ändå. Iallafall till 50%
Och vad är det nu för viktigt jag borde göra istället för att sitta här? Jo! Jag ska skissa en skiss. På något. Något listigt. Något innovativt. Något nytänkande. Tyyyyp... hmm.. En solstol? Ett ihopfällbart bord? Nåväl, jag väntar på inspiration. Den borde komma när som helst, jag har väntat länge nu. Länge nog!
På tal om innovativ och listig, ni skulle ha sett min dödföraktande resa mot centralen i lördags! (På tal om innovativ och listig; jag var väldigt olistig och oinnovativ) När man har en tid att passa, i mitt fall 12 20, bör man om man reser kollektivt ha en viss marginal med i planeringen. Så tänker dock inte jag. Jag startar så sent som möjligt och tycker att 5-10 min är utmärkt spelrum. Nå, klarspråk då. Jag skulle från Täby till centralen, mitt tåg mot Norrköping skulle gå 12 20. Jag tycker att jag borde hinna om jag åker 11 27 från Täby, vilket då ger mig mina 5-10 extra minuter. Vad jag däremot inte räknar med, är att jag inte lyckas vara på väg mot stan förrän 11 48. Vilket ger en marginal på ungefär minus 10 min. Inte bra. Dock trotsar jag alla fysikens lagar; 12 17 kliver jag av t-banan på centralen, i högklackat och stor resväska. Folk slängde sig åt höger och vänster för att inte hamna i vägen för den löpande kenyanen med smällande klackar. 12 20 går tåget, med mig ombord. Visserligen var jag inte stensäker på att jag kastat mig ombord på rätt tåg. Men rätt bra gjort iallafall! Jag hamnade jätterätt till slut. För att sammanfatta poängen: Man ska inte göra det så förbaskat lätt för sig. Hjärtinfarkt gör det hela så mycket mer spännande.
Äsch, nu är det skissingtime! Det heter nog inte så. Men det gör ingenting, för jag är på så oerhört bra humör.
puss&hej
