Det är det här med livet..

Ankomst av lugn och ro i själen, glädje och kärlek i hjärtat.
 Det hoppas jag på iallafall.

Det är första advent idag. Helt otroligt hur fort tiden går. Så konstiga de var, då när de var vuxna och jag var liten. De tyckte åren gick så hiskeligt fort.  Jag tyckte tiden stod still eller möjligtvis segade sig fram. Tiden hade samma konsistens som kåda. Men nu.  När hände det här? När började tiden rusa istället för att snigla?

Ja, som sagt. Första advent. Men jag fuskade faktiskt och julpyntade igår. Men först en sväng till ikea med Mimmi + dottern Lisa. Mycket trevligt och en varmkorv fick jag också. Utöver korven hittade jag massor av prylar och pinaler, som vanligt på ikea. Skulle ju egentligen inte ha något; bara några pumlor. För er OBILDADE som inte vet vad en pumla är.

I sinom tid kom jag hem. Katastrof till lägenhet. Men jag bet ihop och dök in i röran. Ut ur röran kom jag och lägenheten. Lägenheten:  lite renare, lite pyntigare. Jag:  lite svettigare men mycket nöjdare. Jag är inte det största fanet av  julpynt, men det lilla jag hade dirigerades upp på tavellister, byråer, hyllor och fönster. 

Såhär pyntigt blev pyntet. Iallafall en del av det.

    

Julstjärnan på bordet fick jag av Tomas i går. Vi ordnade en liten romantiskt middag; lasagne och sedan pannacotta med passionsfrukt till efterrätt.
Pannacotta, otroligt gott, otroligt enkelt. En hel del vin och det var bäddat (!) för att somna 0.2 s efter maten.  Men mysigt var det. Söndagen började som sig bör med en lång sovmorgon, otroligt skönt. Jag skuttade upp, tände första ljuset och sedan frukost i sängen.  Resten av söndagsförmiddagen blev en orgie av slött slappande. Precis vad man behöver. Till slut lyckades Tomas bryta sig lös från söndagshypnosen och åkte hem till skolböckerna. Även jag tog tag i mitt liv och skrev klart den förbaskade rapporten samt fick en mekanikinlämning gjord. Under tiden intogs ett konstant flöde av pepparkakor och clementiner. Good work.

Nu är jag så, så, så så uttråkad. Kanske jag slår mig ned på golvet med min gigantiska kopp té och beundrar mina pumlor ett tag till..

pusshej

Underbart! Man inser inte hur fruktansvärt deprimerande mörkret är, hur blöt, kall och eländig hösten känns innan snön kommer! I den här Sabla Södern är det ju i princip alltid deprimerande, blött, kallt och eländigt från oktober till april. Men nu! Nu kom det snö! Gnistrande och kritvit, världen blev med ens ljusare och gladare. JAG blev ljusare och gladare! Blev väckt kl 9 i lördags (efter 3 h:s sömn) av ett sms från Angelika med de fantastiska nyheterna. Ja, eller.. vid den tiden var det ungefär snöstorm, så jag suckade och kröp ned under duntäcket med Tomas igen. Men nästa gång jag vaknade var världen sådär vit och vacker och solig. Nedan är vi på pizzamission. Maat.

Och jag hittade fina rönnbär på vägen:

Ja, detta var alltså dagen efter Carros födelsedag och utgång. Fredag var trevlig och renderade massor av bilder såg jag i morse. Facebook; it´s a curse! I vilket fall stjäl jag några bilder av Emelie, hoppas det är okej! Om man skulle slå upp ordet "nykär" i ett lexikon vore nog dessa bilder illustrationen:

Å så födelsdagsbarnet; 2av mina favoritmänniskor på samma bild! Å så jag, ego. Men det är min blogg..:)


Så, nu blev det massor av bilder och jag vågar inte sno fler. Hihi.
 


Plugg plugg plugg. Puss

Jaha. Pliktskyldigt nalkas jag bloggen. Vad har jag att dela? Mitt liv är nog inte så spännande egentligen. Skolan fortsätter knuffa mig fram, obönhörligt som en bulldozer. Men det är okej. Varför tycker jag alltid att allt är så okej? Förbryllande. Även om tankarna snurrar  och hjärnan går på sådant högvarv att det är omöjligt att sova utan en löprunda och en flaska whiskey, så envisas jag med att det är okej. Jag tror jag menar; jag dör iallafall inte. Och då är det okej. Då måste det vara okej.  Jag hänger mig desperat kvar vid tanken att det är meningen att det ska vara jobbigt och att förr eller senare kommer det att vara över. Äh, gnäll. Det är faktiskt rätt kul. Just nu iallafall. Jo, det är säkert.

Känner mig rätt trött och sliten idag, därav detta tråkiga tonfall. Har jobbat efter skolan och är helt, helt slut i huvudet. Det positiva är iallafall att jag får köra lite bil. Och leka, busa och gosa.

Nu ska jag försöka sätta ihop en liten presentation till morgondagens slutredovisning. Pusshej

- I will either find a way or make one.



Jag vill åka hem och andas.

Nu sa den blonde killen i One tree hill nåt klokt; " ..för det mesta behöver inte kärlek uttryckas i ord".
Jag vet inte hur ofta den blonde killen säger kloka saker, men det var riktigt insiktsfullt och träffar rätt. Visserligen visste jag väl detta. Men nu när jag satte det på pränt insåg jag hur sant det är. Kanske borde lägga av med att formulera allt i snygga meningar och istället bara kramas.

Gårkvällen var helt fantastiskt mysig och tillbringades helt och hållet med T. Dock skulle han jobba i morse, så ingen sovmorron här inte. Men jag pallrade mig hem, vände och åkte in till stan, träffade Ida. Avverkade några caféer och några meter Stockholmsgata. En mycket trevlig eftermiddag med kaffe och surr.

Nu är klockan ungefär ingenting och jag är massor med uttråkad. Massor av uttråkad tid kvar innan jag får sova. Blä. Hatar söndagar. Men jag har sjukt goda havrekakor!


Pussiga pussar och kramiga kärleksförklaringar