Det är allt bra underligt...
Sitter och funderar över livet. Jag fick av en slump syn på ett gammalt blogginlägg, från den förvirrade tiden då jag försökte bestämma mig för om jag skulle flytta till Stockholm. Vilken fruuuktansvärd ångest. Jag kunde riktigt återuppleva den gnagande oron i magen.
12 Augusti 2007
Måste bara ventilera lite. Eftersom kusin och morbror är nere i krokarna skickas första prylarna iväg norrut imorgon. Så nu packar jag för fullt. Ja, inte NU förstås. Nu bloggar jag blogg. Hur som helst, jag hade inte räknat med att det skulle kännas SÅ HÄR. Jag har en känsla i min mage. Ingen bra känsla, den vill mig illa. Precis där revbenen går ihop, mellangärde kanske det kallas, sitter det en känsla som är ungefär lika stor som en ananas. Det är ett galet hopkok av vemod, nervositet, förväntan, spänning, sorglighet, oro och en hel massa till som jag inte kan hitta namn för. Bra och dåligt i en salig blandning. Hela denna galna ananas uppkom när jag öppnade linneskåpet och funderade om jag ens HAR några handdukar. Det har jag. De är nedpackade. Å.
Äh, jag får nog helt enkelt inse att jag är en känslosam människa som helt enkelt inte kan göra något utan kasta mig med huvudet före i diverse känslostormar. Sån är jag. Och tråkigt har jag ju aldrig. Nu när jag fått detta sagt känns det faktiskt lite bättre, det är liksom okej igen. Bra.
Sådan onödig oro! Men det är väl det som är tjusningen med livet - man vet aldrig vad som händer. Men att oroa sig är i vilket fall slöseri på energi. Det kan jag med min hisnande livserfarenhet konstatera. Jepp.
12 Augusti 2007
Måste bara ventilera lite. Eftersom kusin och morbror är nere i krokarna skickas första prylarna iväg norrut imorgon. Så nu packar jag för fullt. Ja, inte NU förstås. Nu bloggar jag blogg. Hur som helst, jag hade inte räknat med att det skulle kännas SÅ HÄR. Jag har en känsla i min mage. Ingen bra känsla, den vill mig illa. Precis där revbenen går ihop, mellangärde kanske det kallas, sitter det en känsla som är ungefär lika stor som en ananas. Det är ett galet hopkok av vemod, nervositet, förväntan, spänning, sorglighet, oro och en hel massa till som jag inte kan hitta namn för. Bra och dåligt i en salig blandning. Hela denna galna ananas uppkom när jag öppnade linneskåpet och funderade om jag ens HAR några handdukar. Det har jag. De är nedpackade. Å.
Äh, jag får nog helt enkelt inse att jag är en känslosam människa som helt enkelt inte kan göra något utan kasta mig med huvudet före i diverse känslostormar. Sån är jag. Och tråkigt har jag ju aldrig. Nu när jag fått detta sagt känns det faktiskt lite bättre, det är liksom okej igen. Bra.
Sådan onödig oro! Men det är väl det som är tjusningen med livet - man vet aldrig vad som händer. Men att oroa sig är i vilket fall slöseri på energi. Det kan jag med min hisnande livserfarenhet konstatera. Jepp.
Kommentarer
Trackback
